Att fira slumpen
Rasmus Slätis

Tisdagen den 9.11 kom nyheten att staten tillsammans med fyra stiftelser grundar en ny fond för att främja samarbetet mellan det fria fältet och konstinstitutioner som får statsandelar för sin verksamhet.

Initiativet är välkommet och kommer förhoppningsvis att berika kulturutbudet genom nya samarbeten och ge tryggare, långsiktigare arbetsförhållanden för de som är verksamma på det annars osäkra fria fältet.

Bidrag från den nygrundade fonden kan sökas av de fria grupper som får verksamhetsbidrag från Centret för konstfrämjande. Till det nya programmet hör också att de som erhåller bidrag från den nygrundade fonden och lyckas göra större biljettintäkter än budgeterat belönas med ytterligare bidrag. Logiken bakom dessa resonemang går såklart att följa. Dessa grundidéer – att den sökandes meriter bevisats genom verksamhetsstödet från Taike, samt att gott resultat i förhållande till publikmängd (och biljettintäkter) belönas med mer finansiellt stöd – är logiska och följer den modell som de flesta övriga sektorer i samhället styrs enligt; merit och (kvantitativt mätbart) resultat.

Den nya fonden är välkommen, hoppas vi kommer få se samarbeten och produktioner som tjänar konstens egenvärde, utövarna av denna samt publiken.

Jag skulle ändå vilja problematisera tanken om att merit och resultat är de rätta verktygen för att främja konst och scenkonst samt hållbarhet i dessa branscher. Precis som andra är konstbranscher hårt präglade av tävling, konkurrens och persondyrkan. Uppnådda positioner och erkänd merit är den belöningen för hårt arbete och personlig unicitet. Detta kanske rentav i ännu högre utsträckning inom konstvärlden än i andra branscher. Jag tycker själv att detta är olyckligt, och vill försöka göra en betraktelse över dessa tendenser och spekulera över huruvida man kunde undvika att merit och direkt mätbara resultat är premisserna för vilken sorts (scen)konst som subventioneras och av vem den görs.

_______________________

Jag har svårt att skaka av mig myten om geniet. Jag tror på individens potential och dess ansvar att leva upp till detta fulla potential. Som ett barn av min tid och av det liberala samhället föreställer jag mig att den individuella ansträngningen korrelerar med det individuella utfallet. Jag raderar och omprövar kategoriseringar för att förebygga jämlikhet, med den hedervärda målsättningen att ickenomartivitet inte ska hindra individens möjlighet att vara en aktiv och respekterad del av samhället – vi väljer inte den kropp och kultur i vilken vi föds.

Jag raserar hierarkier vilande på sexistiska, rasistiska och ableistiska resonemang. Mina idoler – konstnärer, politiker, företagare – har nått sin framgång och position genom målmedvetenhet, hårt arbete och rätt inställning. De har inte fått sin position nedärvd, inte tack vare kön, hudfärg, sexualitet eller fysisk kondition; de har tagit sig fram med disciplinerat optimerande och målmedvetenhet. Det kan jag också göra. Det skall jag göra. Tro är nyckelordet. Tron på mig själv.

”Jag försäkrar er, att om er tro bara var så stor som ett senapsfrö, kunde ni säga till det här berget: 'Flytta dig dit bort', och det skulle göra det. Inget skulle vara omöjligt för er.”

Orsaken till att jag ännu inte flyttat berget är en direkt följd av min bristande tro. Arbetet fortsätter och det tar aldrig slut. Mina idoler som flyttar berg har genom hårt, målmedvetet arbete funnit tron, och är förtjänta att skörda de frukter detta hårda arbete resulterat i. När jag en vacker dag flyttar berg är det ett tecken på att jag accepterat tron, funnit mitt sanna jag, arbetat hårt och förädlat min individuella unicitet. Alla kan öva upp sin tro och viljestyrka och det är allas vår skyldighet att göra det; hedra detta enda liv och göra vår unicitet rätt, leva upp till sin fulla potential. Brist på förmåga att flytta berg är brist på självdisciplin och tro; varje dag berget inte rör sig är en dag då jag tacksamt kan lära mig av mina brister, träna på att bli bättre, att inte ge upp tron – tron på min kapacitet. Att ge upp denna tro är syndigt.

Lika lite som jag valt den kropp jag fötts i har jag valt karisma, hälsa, intelligens eller social kompetens. Som Nina Björk skriver i Om man älskar frihet: Tankar om det politiska är det jag fötts som en fullständigt slumpmässigt sammansatt konstruktion. Denna slumpmässiga konstruktion befinner sig därtill i ett tillstånd av ständig fysiologisk och psykologisk förändring. Inte nog med att jag inte kan bestämma hur dessa förändringar påverkar det jag kallar mig; därtill har jag synnerligen begränsad möjlighet att kontrollera eller påverka hur min omgivning, både medmänniskor och miljö agerar, påverkar och betraktar mig. Ändå håller jag krampaktigt fast vid fantasin att det är mitt handlande, min styrka, min genom viljekraft mejslade säregenhet som är att tacka eller beskylla för hur mitt liv artar sig. Att jag genom fokuserat arbete fött och förädlat de egenskaper som möjliggjort min framgång.

_______________________

Utöver min tro på min egna potential är jag besatt av det nya. Det nya har ett sakrosankt egenvärde; den som skapar nytt är min yttersta idol.

Jag frågar mig ändå hur mycket nytt som egentligen kan födas om jag är i den position som kan manipulera förhållandena och grogrunden för detta nya. Är det inte troligt att detta nya präglas och formas av dessa av mig manipulerade förhållanden, och att detta istället för att växa till något nytt endast är en upprepning av det gamla iklätt i en (av mig utvald) ny kostym och framför en ny dekor. Mediateoretikern Douglas Rushkoff talar om att vi i jakten på det nya kan uppleva det som revolutionärt, men poängterar att stötestenen med revolution som bekant är att dess rörelses riktning är låst. Som i ett pariserhjul är detta nya högst uppe men rörelsen på det roterande hjulet är fortfarande den samma. Det nya och det intressanta är endast vad och vem det är som för tillfället sitter i den korg som är högst uppe men snart nog kommer den följande. Rushkoff föreslår att vi kunde använda oss av en annan metafor för att komma vidare. Istället för revolution kunde metaforen vara renässans, som i sin essens är återupplivandet av kunskap vi redan besitter. Istället för att fortsätta rotera i samma gamla hjul, med nya galjonsfigurer för stagnerade idéer, kunde det vara möjligt att pånyttföda alternativa rörelseriktningar.

Till exempel när det gäller urvalsprocesser av olika slag, vare sig det gäller antagningsprov, anställningar, val av repertoarer, utdelning av bidrag, kuratering av program som teaterfestivaler och utställningar, kunde vi använda oss av alternativa modeller. Idag baserar sig de flesta urvalsprocessen ifråga på att jag sållar ut de bästa. Jag vill inte förringa professionalitet och erfarenhet i urvalsprocesser, men jag skulle önska att jag i dessa processer fortsättningsvis ifrågasätter min egen partiskhet. I Nina Björks anda kunde jag reflektera över vilka de egenskaper är jag har vunnit i lotteriet, de egenskaper som möjliggjort att jag befinner mig i en position utifrån vilken jag fattar beslut över vad eller vem som kan anses bäst eller mest relevant och därför förtjänar ekonomiskt och/eller moraliskt understöd.

När jag når en maktposition är det självklart att jag upplever att jag har förtjänat denna position, som ett rättfärdigat resultat av min individuella disciplin, säregenhet och mitt hårda slit. Ändå är det sannolikt att jag nått positionen på grund av slumpmässiga faktorer som mitt kön, min hudfärg, min sexualitet; på grund av mina lika oförtjänta egenskaper intelligens, karisma och social kompetens. Samt på grund av faktorer som är utanför det som konstituerar detta som jag kallar mig själv; miljö, kulturellt kapital och trender.

Varför tror jag ändå så hårt på unicitet, på min unicitet, på att det är mitt arbete som är orsaken till min framgång, då så mycket i själva verket styrs av faktorer jag inte rår för? Varför fortsätter jag upprätthålla denna illusion?

Är det så enkelt min känsla av mening och riktning skulle vittra sönder om jag medgav att orsakerna till min framgång framför allt är en blandning av ren slump och omedveten partiskhet?

Slumpen kan jag inte kringgå, men partiskheten tror jag att jag kunde finta mig förbi. Det förutsätter är att jag ger upp min beslutandemakt, hur opartisk, hur erfaren, hur professionell jag än upplever mig vara. Jag måste likaså nöja mig med att mina smakpreferenser och mina värderingar inte är allmängiltiga.

_______________________

För att återgå till renässansliknelsen. Under renässansen återuppväcktes som bekant kulturarv och idéer från antiken. Bägge tidsperioder uppfattas som de som format västvärlden, tidsperioder präglade av kultur, filosofi, demokrati och humanism. I antikens Grekland och i renässansens Lombardiet, Venedig och Florens hittar vi många av de idétraditioner och värderingar som vi än idag gärna (om än falskt) tillskriver den europeiska uniciteten.

I dessa epoker och i dessa geografiska områden utövades en form av demokrati som vi i dagens läge främst betraktar som ett skämt, men som i respektive historiska miljöer uppfattades som det yttersta beviset på att en demokrati fungerar, nämligen lotteridemokrati. Tillvägagångssätten var flera, men i grunden var principen den samma: makthavare väljs ur en definierad pool genom att dra lott. Endast så kunde korruption, mutor och bäste bror-politik undvikas.

Om vi vill undvika eurocentrism kan vi se till liknande traditioner i ett flertal ursprungsfolks metoder för att välja ledare och upprätthålla jämlikhet i samhället. Antropologen Alpa Shah och sociologen Thomas Wagner har forskat i hur bland andra Adivasi i Indien, respektive Canelos-Quichua i Ecuador och Aboriginer i Australien använder slump, lotteri och hasardspel för att välja ledare och/eller fördela tillgångar jämlikt inom samhället. Om vi önskar lära oss av glömda och ohörda traditioner, från europeisk historia eller bland andra kulturer, är lotteridemokrati en praktik jag gärna skulle se pånyttfödas och anammas. Då jag fått mina personliga egenskaper genom lotteri, skulle jag gärna anpassa lotteri på fler områden. Låt oss fira slumpen!

Jag skulle vilja befrias från övertron på min egen potential och på villfarelsen att jag är min egen lyckas smed. Jag skulle vilja befrias från jakten på det nya.

Jag skulle önska att varken mitt kön, min hudfärg, sexualitet eller kondition; min intelligens, karisma eller sociala färdigheter; trender, ideologier eller smakpreferenser skulle vara avgörande för mina möjligheter att utöva mitt yrke och skapa konst. Om dessa inte vore avgörande i sorteringsskedet, skulle den konst jag skapar ha större möjlighet att vara befriad från samma kategoriseringar.

Jag skulle vilja uppleva och vara del av ett teaterhus som fungerar enligt de metoder bland andra antikens greker, renässansens norditalienare, Indiens Adivasi, Ecuadors Canelos-Quichua och Australiens Aboriginer funnit fungerande för att säkerställa jämställdhet och undvika korruption, för att förstärka solidaritet, för att befria individer från inbördes konkurrens. Machiavellis prins behöver inte tämja Fortuna. Det går ändå inte.

Det skulle vara fascinerande att se en repertoar som inte är kurerad enligt mina preferenser, baserade på vad jag tror intresserar en publik, passar i tidsandan, provocerar eller tilltalar mig estetiskt. Jag skulle vilja se en repertoar som utgörs av verk skapade av konstnärer som inte nödvändigtvis fyller mina uppfattningar om vad som utgör god smak, medryckande underhållning, provokation eller samhällelig relevans. Jag skulle vilja se föreställningar i vilka konstarten i sig själv är relevant, i vilka konstnärerna känner sig fria från krav på att skapa nytt, bevisa personlig genialitet, spränga biljettkassan eller tillfredsställa någon alls och ändå känna stöd från kollektivet. En teater vars repertoar och verksamhet istället för att utöva kontroll på det okontrollerbara bejakar, rentav firar det slumpmässiga. En teater på vilken identitetsmarkörer, smakpreferenser, relevans och resultatstrategier är underordnade slumpen kunde repertoaren istället bestå av radikalt oliktänkande, opassande och överraskande produktioner och samtidigt förstärka varje enskild individs – oberoende av hur fortuna tidigare fördelat denne egenskaper och attribut – agens och tillhörighet och därigenom hela kollektivet.


Rasmus Slätis är skådespelare och medlem av Nya Rampen.

Att fira slumpen är en del av serien Budskap från det fria fältet som består av porösa, sammanflätade texter. Serien behandlar fria fältets realiteter och försöker därigenom öppna fältets problem och kanske även föreslå några svar.