Examenselegi
Antonia Henn, Martin Paul & Astrid Stenberg

Jag är trött.
Trött för att jag blir utexaminerad till ett så prekärt fält.
Trött för att jag vet att fast det känns helt okej just nu kommer det komma en gång, ganska snart, då det känns helt hopplöst igen.

Oron och ångesten för att komma ut på ett fält, ut i ett prekärt arbetsliv, är inte något som nu plötsligt vid slutrakan av utbildningen slår mig. Det är inte en överraskning. Jag har levt med den under alla mina fem år på teaterhögskolan. Vi har uppmuntrats till att försöka tänja på gränserna för vad en skådespelare kan vara, till att bredda synen på hur skådespelarens expertis kan utnyttjas och appliceras. Jag har för länge sedan förlikat mig med att jag antagligen inte kommer att kunna arbeta som skådespelare och med konst på heltid hela mitt liv, att jag ibland måste ta snuttjobb och arbeta med annat för att kunna leva.

Trött på restriktioner som säger att det är okej att inte bära mask på spårvagnen men inte att ha en föreställning utomhus för 7 personer. Trött på regeringen, en regering som jag röstat på, med politiker jag röstat på för att jag trodde de ville stötta kulturen. Och sen på något jävla vänster har vi en kulturminister som bryr sig mer om torv än om kultur.

Så oron, ångesten, sorgen och rädslan över att komma ut till ett arbetsfält som är hårt och kargt, till ett samhälle som inte värderar konst och till en osäker framtid är inte en överraskning. Men de rådande skeenden i pandemins tid, med nedskärningar och det som det innebär, betyder att jag kommer ut på ett arbetsfält som om möjligt är ännu mera ohållbart. Fältet och dess strukturer var redan ohållbara innan pandemin. Pandemin har bara ytterligare visat på kulturfältets skörhet, den ojämna fördelning av resurser som råder, otillräckliga strukturer för det fria fältet, samhällets bristande förståelse för kulturens värde och funktion samt de prekära förhållanden som ett konstnärskap innebär. Jag kommer därför ut med en ännu tyngre sorg och ilska än jag redan levt med i fem år.

Det hände något i mig i slutet av kandidatutbildingen. Glädjen över andras utveckling och framgång blev smutsig och besk för mig. Glädjen blev sunkig och smakade illa, fick svårare att hitta sin plats i min bröstkorg och komplimangerna jag ville vara generös med fick en grådaskig eftersmak i munnen då jag med möda lyckats spotta ut dem. Avund och konkurrens.

Trött på att jämföra mig med andra.
Trött på att vara tvungen att tävla med mina kolleger.
Trött på att få höra saker i korridoren.
Trött på att allting måste vara hemligt hela tiden.

Trött på att vi ska vara solidariska, men det går inte att vara solidarisk på ett fält som mer och mer liknar den fria marknaden.
Trött på löften som inte håller.
Trött på nepotism.

Då arbetslivets verklighet började närma sig, och jag började förstå vad för slags bransch det var jag skulle utexamineras till blev det svårare att vara solidarisk. På nätterna låg jag och jämförde mig med dem som fått små jobb eller olika erbjudanden, det fulaste i mig kom fram under vargtimmarna och hatade och ältade den enorma framgången jag såg att alla utom jag skulle få uppleva. Det var naivt. För åren och nätterna hade mage att fortsätta gå och snart låg jag vaken den sista våren av studierna och förbannade mig själv över att ha slösat så mycket tid på att vara arg på dem som var i precis samma sits som jag själv, dem som själva legat vakna och lidit med samma tankar som jag.

En del av sorgen jag just nu känner är kopplad till att jag fått se hur mina kurskamrater utvecklats under vår skolgång. Jag har fått se dem ihärdigt tampas med problem de mött, jag har sett dem växa till de kreativa och intellektuella monster de är. Jag har fått se dem verbalisera sin konst, sitt lärande och sina tankar kring omvärlden. Jag har sett dem utveckla strategier och metoder för att klara sig i ett prestationssamhälle och i ett kommande arbetsliv. De har ihärdigt, långsamt och sensitivt rört sig mot att bli de konstnärer och skådespelare de är idag, i all sin mångsidighet. Och jag med dem. Sorgen ligger i att känna att den kunskap som insupits, härbärgerats och utvecklats under dessa år inte erkänns och värderas i vårt samhälle. Eller den gör det, men inte tillräckligt. En hotbild som dykt upp i och med pandemin, är en kunskapsflykt. Att många av oss snart utexaminerade, men även redan etablerade artister på fältet, helt enkelt byter bransch för att överleva. Att byta bransch i sig är inget ont, jag hävdar att den kunskap en skådespelare innehar kan användas och frodas i andra områden och tillföra något även där. Men om rörelsen bort från konstbranschen blir alltför stor, handlar det inte längre om ett hälsosamt kunskapsutbyte, utan om ett enormt kunskapsbortfall i vårt samhälle.

Trött på att det inte talas om saker.
Trött på att det inte görs någonting åt saken. Trött på mig själv för att jag inte orkar göra någonting åt saken.
Trött på att vara trött på min passion.

Det känns som att det är mitt eget fel att jag är arbetslös. Som att jag borde ha gjort mycket mer. Som att “det är ju bara att….” och “varför har du inte…?”, “har du mejlat…?”. Nej. Jag har inte. Jag har studerat heltid och jobbat deltid vid sidan om och haft paralyserande ångest över min framtid. Jag har undrat om jag varit en idiot, om jag var naiv som trodde att jag kunde göra det här. Som trodde att det bara var att klara utbildningen och sedan skaffa ett jobb. Som inte visste att det inte är så, att det där med att “skaffa ett jobb” inte är någon parentestillvaro jag skulle vara i vart annat år, utan nästan lika mycket vardag som arbetet i sig. Som inte förstod att det som väntar mig är en instabil och ensam arbetssökande verklighet, utan dumt nog trodde att det jag skulle få göra var konst på heltid.

Trött på att det inte finns jobb.
Trött på att det finns jobb, men att jag inte får jobb.
Trött på att vara tvungen att sätta flera timmar arbete på att skriva ansökningar, göra selftapes och gå på auditions och sedan se det inte leda till någonting.
Trött på att jag inte riktigt kan spara eftersom alla pengar går till levnadskostnader.

Vad är fältet jag kommer ut till, hur ser det ut? Jag vill tala katastrof en stund. Den katastrofala situation jag och mina kurskamrater kommer ut till. Kultursektorn står inför enorma nedskärningar. Det finns få, väldigt få, tillfällen att anställas som skådespelare på institutionsteatrar. Ungefär två år framöver är spelplaner och anställningar satta i och med framflyttade produktioner och spelår. Dessutom sitter institutionsteatrarna i en båt full av hård ekonomisk press, även om många fått stöd från fonder och staten för att klara av pandemin, vilket gör det svårt och ofta omöjligt att ta risker. Därför åläggs risktagandet mig, att skapa mig en konstnärskarriär på det fria fältet genom stipendieansökningar och allt det produktionsarbete som innefattar ett fritt konstnärskap.

Trött på Yle som outsourcar sina tv produktioner och kringgår sina egna tariffer och slipper betala minimilön.
Trött på att det inte finns kollektivavtal för film.

Samtidigt har till exempel Kulturfondens vd uttryckt en önskan om att det inte skulle tillkomma ytterligare frigrupper på scenkonstfältet i svenskfinland. Fonderna och stipendierna kommer att utgöra mina största "arbetsgivare" under de kommande åren, men om kvoten på frigrupper redan är fylld frågar jag mig hur vi, och alla kommande generationer av frigrupper, skådespelare och konstnärer ska kunna överleva. Jag är också lyckligt lottad, jag har fått finansiering för ett projekt i år, medan andra lämnats utan. Till exempel har frigruppen GLITCHER fått avslag med motivering att de är studerande, medan konstkollektivet 4 FLOORS OF WHORES från samma årskurs erhållit stipendium från samma fond. Samtidigt är realiteten den att det projektet bara handlar om en knapp tvåmånaders period av avlönat arbete. Att bli glad för att få stipendier i år bär också med sig en rädsla för att lyckan antagligen – kanske, vänder nästa år. Nästa gång ansökningskarusellen är igång. På så sätt är en framtid byggd på stipendieansökningar, och allt det oavlönade arbete som det innebär, ohållbar och nyckfull men även ofta inkonsekvent. I år blir det också en extra stor årskull av nyutexaminerade skådespelare som ramlar ut på fältet; två kurser från Teaterhögskolans magisterprogram och Nätys magistrar kliver alla samtidigt ut i denna katastrof.

Trött på Kulturfonden som vägrar ge pengar till studeranden, fast dom inte ens är studeranden, och ändå ger pengar åt studeranden. Trött på att Kulturfonden uppmuntrar till samarbeten, men jag måste betala hyra för att samarbeta med Viirus så att Viirus kan betala hyra till Kulturfonden. Trött på en fond som försöker gömma sin agenda bakom riktlinjer som inte håller. En fond som påstår att de gör en sak men gör en annan. En fond som påstår att de inte kan ge verksamhetsstöd åt frigrupper men år efter år ger feta summor till institutionerna. En fond som påstår att de vill berika den finlandssvenska kulturen men samtidigt bara prekariserar det fria fältet.

"Hohhohhoo" kan ni äldre kolleger skrocka, "sånt är det och så har det alltid varit och vi har ju klarat det jättebra och vad ska ni ungdomar nu komma och klaga, det är bara att…". Ja. Tänk vad dum jag var som trodde att jag skulle få leva ett stabilt och tryggt arbetsliv och använda min energi på det jag kan, på konst. Som trodde att jag kunde ha en framtid där jag kan räkna med någon slags månadslön för min yrkeskunnighet.

Trött på att jag kommer ut till ett fält där jag har svårt att samla ihop till en vettig pension. Trött på att det har hört till min undervisning att lära sig om hur arbetslöshetskassan fungerar.

Jag ber om ursäkt. Det var det fulaste i mig som kom fram och högg mot er som varit med i branschen längre. Jag vet att vi alla är i samma båt, inte bara jag och mina kurskompisar. Det är inte vi mot er. Men det är ju så det blir när man är rädd, det blir som sagt så svårt att vara solidarisk. Man börjar anta att andra är emot en, att andra ser ner på en, att man inte är välkommen, önskad eller tillräckligt duktig. Och då vi alla tävlar om samma pengar och samma instabila arbetsplatser glömmer vi bort att vi står på samma sida. Vi står på kulturens och konstens sida, och vi behöver hjälpa varandra och vägra ställas emot varandra. Jag behöver hjälpas genom att bli tagen på allvar, genom att teatrar ordnar auditioner och inte anställer den första man kommer att tänka på. Genom att ges en chans och genom att ni med längre eller annorlunda erfarenheter än jag delar era kunskaper om konsten och arbetet med mig. Ni behöver mig för att få nya insikter om konsten, för att fortsätta våga drömma och för att se de strukturer som omger er tydligare, från ett perspektiv som ännu är naivt på det vackraste sättet, på ett sätt som vill vägra, som måste kräva förändring.

Med allt det katastrofala i åtanke, vill jag lyfta fram den kunskap och de individuella strategier som uppkommit och redan verbaliserats i vår kurs, speciellt i och med skrivandet av våra magisteruppsatser. Vi har skrivit om lättja som ett performativt verktyg att stå ut med och ifrågasätta en kapitalistisk samhällsstruktur som bygger på prestation och flit. Vi har skrivit om njutning som ett sätt att härbärgera integritet och agens för en performer. Vi har skrivit om konstnärens frihet i ett samhälle som pyr av en neoliberalistisk ideologi. Vi har skrivit om sätt att verbalisera och kommunicera kring postmodern konst, för att göra den mer tillgänglig och avmystifierad.

Trött på att jag har börjat intala mig själv att det är okej att byta bransch.

Vi har skrivit om skådespelares expertis i ett kunskapande, i att skapa och förkroppsliga kunskap kring olika fenomen. Vi har skrivit om det abjekta i förhållande till kroppar, om drömmar, om perversioner, om lyssnande och närvaro, om att sänka ribban och andra strategier för att göra det möjligt att göra konst i en ibland omöjlig värld. Allt detta i kontakt med ett skådespelararbete och ett konstskapande. Därför hyser jag inga tvivel om att vi långsamt, sporadiskt, sprött, sårbart, lekfullt, ihärdigt, nyfiket och obarmhärtigt är redo för att ta oss an den framtid som står framför oss. Frågan är om framtiden är redo för oss.

Trött på att se hundratals nervösa, hoppfulla och ivriga sökanden stå utanför Teaterhögskolan och vänta på sin tur att få visa vad de går för, att bevisa att de är värda att följa sin dröm fastän den drömmen leder ut till ett fält som är otroligt bräckligt, skört och ohållbart omslutet av ett samhälle som inte värdesätter denna dröm.

Ni behöver oss, scenerna behöver oss, alla scener, de stora institutionella scenerna såväl som mindre scener på det fria fältet.
Av kursen S 2016 på Teaterhögskolan i Helsingfors utexamineras i vår Antonia, Antti, Astrid, Emelie, Emilia, Herman, Joel, Martin och Tom. Två har fått fasta anställningar, sju är frilansare – mer och/eller mindre arbetslösa.

Trött på att vi lärt oss så mycket, att vi kommer ut från en femårig universitetsutbildning, med ett otroligt kunnande och otroliga konstnärsidentiteter och får höra att vi måste “stå på tre ben”. Göra lite här och lite där, ta jobb där vi kan, där dom finns.

Jag inser, efter att ha läst igenom vad jag skrivit, att det under all ilska, oro och ångest i mig just nu finns ett hav av sorg. Det här är ett sorgebrev, till er, till mig, till mina vidunderliga kurskompisar och hjälpande händer. Jag skulle vilja komma med tusen lösningar, ideér och tankar kring hur man kunde arbeta sig vidare i allt det här. Vilka strategier som kunde skapa det konstfält som jag så innerligt drömmer om, saknar och suktar efter. Det är många tankar som surrar i mig. Tankar om medborgarlön, om samarbeten kring resurser och utrymmen mellan institutionsteatrar och fria konstnärer, om solidaritetsnätverk och andelslag på det fria fältet, om hur man kunde göra ansökningsdjungeln lite mera transparent och orienterbar, om att rösta på rätt kandidat i kommunalvalet. Men ingen av dessa tankar når helt ut genom min kropp, jag är inte där ännu. Det är nästa steg som jag inom en snar framtid skall ta, som jag redan börjat ta, förhoppningsvis i samtal med, och med förtroende till alla er. Men för stunden står jag, surrande, i sorg.

Jag tänker på mina kurskompisar och hur de har vuxit och förändrats. Hur de rör sig på scenen och hur de släpper ut sina röster över rum och låter kroppen, rösten, kunskapen bära och fylla. Rum 526 på Teaterhögskolan skallar, hörnen kryper ihop och taket lyfter, jag ser mylla och hav, natur, människa, död och födelse, moderlig vård, glädje. Jag ser stora liv i mina vänners kroppar välkomnas ut i ljuset, jag tar emot med ögonen slutna och hoppas att de ska få skalla över hela världen.

Men ändå,
trött.


Antonia Henn, Martin Paul och Astrid Stenberg är skådespelare och konstnärer. De utexamineras i vår från Konstuniversitetets Teaterhögskola och inleder därmed sin tid i arbetslivet på det fria fältet.

Examenselegi är en del av serien Budskap från det fria fältet som består av porösa, sammanflätade texter. Serien behandlar fria fältets realiteter och försöker därigenom öppna fältets problem och kanske även föreslå några svar.