Finns det något värde i chockvärdet?

Texten är skriven under Kritikbyråns kritikverkstad med Cecilia Djurberg under Hangö Teaterträff 2020. Texten var först publicerad på webbplatsen för Intresseföreningen för finlandssvenska frilanskritiker (IFFF). Resten av texterna hittar du här.

Bild: Samuli Saarinen

För flera månader sedan, i den världsordning som rådde då, såg jag Det stora landskapet på Svenska teatern. Då jag gick från teatern den kvällen tog jag en bit av sagolandskapet med mig, tillsammans med en varm uppskattning av konstens förmåga att skapa förståelse mellan främlingar. Jag kände att jag lärt mig något, att jag lämnade teatern som en visare och mer erfaren person än när jag kom dit.

Jag såg fram emot att ta del av Hangö Teaterträff, då jag aldrig tidigare haft möjligheten. Jag hoppades på att kunna känna lite av känslan som exempelvis Det stora landskapet givit mig, från min egen soffa.

Efter årets upplevelse vet jag dock inte om det är någonting jag vill återvända till. Förvisso hade de i år ett aningen annorlunda upplägg än vanligt, och jag beundrar hur väl de lyckats sätta ihop helheten trots alla hinder. Artisterna hade med stor kreativitet adapterat sig till skärmen, och resultatet var mångsidigt och ibland riktigt inspirerande.

Trots det var programmet inte någonting som jag önskar bära med mig.

Filmen Cuteness overload gick rakt förbi cuteness och direkt till overload. Skådespelarna Nadja Hjorton och Lisen Rosell vältrar sig på en scen av duntäcken, prydda av korkskruvslockar och med läppstift över halva ansiktet. Redan från början är det tydligt att de vill ta sig in under din hud, bli äcklande, överdrivna och extrema.

Jag frågar mig redan från början om det här verkligen är någonting jag vill se, men hör samtidigt en liten röst i bakhuvudet som talar överlägset om hur konst ska få provocera, och att jag bara inte är tillräckligt öppen för deras budskap.

Pjäsen tematiserar det kroppsliga och utforskar kombinationen av sött och groteskt. Oskyldiga uppsyner och fnitter kombineras med tydliga hänvisningar till pornografin då artisterna sitter på varandras ansikten och leker med varandras kroppar. Det smaskas, smiskas och stönas, hela tiden med inslag av babyspråk och barnslighet. Två ytterligheter som passar lika väl ihop som glass och ketchup.

Kronan på verket blir att rita morrhår på brösten och mata dem som små dockor. Jag frågar mig när kvinnokroppen kommer att få lämnas ifred, istället för att bjudas ut fritt både från patriarkalt och från feministiskt håll.

Jag frågar mig: Är det ett självändamål att bli äcklad, provocerad?

Äckel är en av människans grundkänslor, en av de känslor som kan framkalla en fysisk reaktion i oss. Dess funktion är att hålla oss borta från det som gör oss sjuka, det ruttnande, stinkande, mögliga. Det är också en av de lättaste känslorna att framkalla. Glädje, rädsla och ilska kräver sociala och psykologiska omständigheter, trötthet och hunger kräver specifika fysiska omständigheter. För att provocera fram en känsla av äckel krävs inte mycket mer än att bryta några sociala och kulturella normer. Stryk publiken mothårs, bryt konventionerna, kom obehagligt nära och utnyttja människans normala försvarsinstinkter.

Är jag en dålig teaterbesökare om jag inte vill utsätta mig själv för det?

Jag hör fortfarande de kritiskas röster i bakhuvudet: ”Hah! Du blev provocerad, då har verket lyckats! Det var meningen att göra dig äcklad!”

Jag blev provocerad, och vad gav det mig? Jag lärde mig inte någonting nytt, lärde inte känna en ny livssyn, fann inte nytt intresse för något och tar inte med mig någon ny erfarenhet.

”Det nya har alltid varit provocerande!”

Är detta verkligen nytt? Kvinnokroppar i olika groteska och provocerande situationer är inte nytt just nu, det är trendigt. Det är talande att minst tre av teaterträffens programpunkter innehåller någon referens till kroppslighet, specifikt kvinnlig.

Och har det nya verkligen alltid varit provocerande? Torbjörn live som också uppfördes på Hangö teaterträff var nyskapande, men det var inte provocerande, utan underhållande och kreativ. Likaså Minnesbyrån.

Avsikten bakom det provocerande greppet var väl att ifrågasätta de normer som bryts, och uppmuntra till reflektion kring de egna uppfattningarna. Jag frågar mig ifall den metoden verkligen är det bästa sättet att nå önskade resultat. Ifall målet är att få publiken att reflektera, är då bästa sättet att uppnå detta att ha dem konstant distraherade av sina egna reaktioner?

Cuteness overload slutar med en bild av publikplatserna vid scenen där filmen har utspelat sig. Platserna är tomma, artisterna hasar sig förbi på golvet som förväxta sniglar, hela scenen utstrålar tristess och brist på intresse. Scenen frågar med all önskvärd tydlighet, görs detta för publikens skull eller för artisternas nöje?


Text: Lotta Westerlund

Kolla på Hangö teaterträffs festivalsändning här.