Kroppsfilosofi för covidtiden

Under Höstträffen funderade vi på hur det gångna året har påverkat teaterfältet. Filosofen Max Ryynänen avslutade träffen med sitt inspirationstal Kroppsfilosofi för covidtiden där han reflekterade över vad våra kroppar kan lära sig under covidtiden – kan man eller borde man ens uppehålla en holistisk kroppsupplevelse? Kanske det ibland kan kännas lättande att bara vara en bild eller en "sak"?

Läs den transkriberade versionen av talet nedan!

Bild: Otso Kähönen

Det är kiva att vara med som en bild här nu med alla andra bilder. Ni är ju riktiga människor men det är intressant att vi är också bilder, och vi är nuförtiden hemskt vana vid att vara bilder. Vi tar selfies, vi gör saker och ibland tycker vi att det är identitetsmässigt viktigt att ha ett visst utseende i någon bild.

Det här har varit en intressant kris kroppsmässigt. Det har naturligtvis varit jätte jobbigt, men ibland kan man lära sig nya grejer när det blir lite kris i butiken. Jag tänkte också på gamla kriser. Jag har aldrig varit så intresserad av Immanuel Kant, men det är intressant att då när han började skriva om estetik så var det en väldig kris upplevelsemässigt. Han hade just hittat på att det finns en grej som man kallar konst. Femtio år tidigare i Tyskland hade man inte tänkt så mycket på det att dikter, bilder eller teater kunde ha något att göra med varandra. Till exempel Goethe blev jätte arg när han hörde att grejen började kallas för konst. Han sa att begreppet konst är idiotiskt, det kan inte hjälpa med någonting. Många reagerade på saken, och då kom Kant att tänka på det här att man kanske kunde diskutera upplevelsen av konst och skönhet. Han skrev en hel bok om det här ämnet.

Det som han skrev om konst är ju kanske inte så intressant, men han hade vissa andra idéer. Nu när jag tänker på våra kroppar så tyckte jag att det var intressant när Kant skrev om en stor våg. Han var intresserad av det sublima. Han tyckte att det var intressant att stå på en strand och se en stor våg – han bodde i Königsberg så jag vet inte riktigt om han såg stora vågar, men han hade läst om dem i alla fall i böcker. Han började tänka på det att om man är tillräckligt långt borta från det som händer, något väldigt som man är lite rädd för, så kan man på något sätt uppleva det estetiskt. Det här var en grej som många kom ihåg 2001 med World Trade Center; från tv:n såg det intressant ut men det var hemskt, och det var en komplicerad dialektik i hela upplevelsen. Men Kant diskuterade den här grejen och jag tyckte det var ganska intressant.

Nuförtiden diskuterar man det sublima globala. Vi är nu alla här i bilder och det är ju bara Svenskfinland. Det är inte så stort. Men vi får hela tiden information från världen, alla möjliga ställen som vi inte vet mycket om, och internet har oss hela tiden vid samma tidssystem. När man börjar tänka på det här är det som en stor våg. Man kan inte riktigt få det ihop i upplevelsen. Det är så svårt, stort och konstigt att det på något sätt är sublimt. Covid har ändrat många grejer. Vi brukade sitta på seminarier med typer som hade kroppar. Jag hade en kropp och vi var tillsammans i ett rum, och nu plötsligt ser jag jätte mycket bilder och Skypar med typer i Toronto eller Australien. Vi är inte mera på samma konferensställe. Jag brukade älska att gå ut på ett glas vin eller något liknande, men nu bara tittar vi på varandras bilder.

Ibland får jag den samma känslan att det är så galet att vi är i det här elektroniska systemet. Men sen började jag tänka på det att alltid när det kommer stora kriser så börjar man diskutera upplevelser. En grej var ju 30-talet som var jätte komplicerat, det kom många politiska rörelser som var jätte upplevelseinriktade och alla möjliga estetiska upplevelseteorier. John Dewey i pragmatismen, Martin Heidegger i fenomenologin, Walter Benjamin i marxismen. Alla diskuterade upplevelsen. Från ungefär 1931 till 1936 ville alla säga något om vad estetisk upplevelse är. Jag tror att det var det att något hade hänt i det hur vi upplevde grejer i den tiden. Ny kultur, journalism, radio, filmer och allt möjligt. Det måste ha känts jätte hektiskt. Alla ville säga att nu har en tid slutat och en ny har börjat, och den är hektisk och intensiv och på något sätt jätte fragmentarisk. Alla sa samma grej.

På 70- och 80-talet var det samma grej. Då kom postmodernismen, och jag tror att det var också på något sätt en reaktion som har att göra med hur man upplever saker. När man börjar läsa Lyotard så diskuterade de postmoderna i slutet av 70-talet om kunskap och hur det kommer att förändras. Nu kommer datorerna och allt möjligt. Teresa de Lauretis är också en teoretiker jag kommer ihåg. Hon kom på idén att vi får så mycket bilder nu att vi måste tänka på oss själva som om vi skulle vara bilder. Det var intressant i början av 80-talet. Ingen kommer ihåg henne riktigt väl mera, kanske vissa typer inom filmteori. Men det här var en intressant tanke, att hon sa att det sättet som vi är kvinnor eller män har att göra med det att vi ser så mycket bilder och filmer. Det är något som Judith Butler hittade på senare, men de Lauretis hade den här idén redan i sin filmteori. Bilderna måste på något sätt vara ibland mera än vårt kroppsliga liv. Kanske vi tror att vår kropp är en bild nu. Det låter ju som om hon skulle ha gått lite för långt och på sätt och vis kanske gjorde hon det. Men det måste vara en upplevelse hon ville skriva om.

Samtidigt hittade man på det här att det är jobbigt i medierna att det har ofta varit en grupp av gubbar som har gjort en film, och deras sätt att titta på kvinnor har blivit den här grejen som är central i filmerna. Sen har det varit obehagligt när man har börjat tänka att det inte är så kiva att alltid vara objekt. Laura Mulveys artikel om male gaze är en riktig klassiker. Det är också intressant, något måste ju ha hänt då. Om alla vill säga något så har kanske kulturen förändrats lite.

Nu har jag börjat tänka på vår tid jätte mycket. Det är intressant för att det är hela tiden... jag har inget emot det här, jag klagar också, men det är hela tiden någon som klagar att det inte riktigt känns okej, det är så konstigt och man hela tiden tittar bara på skärmen. Och jag vet, jag känner lite samma grej. Jag har också börjat tänka lite på det att det måste vara något annat med det där. Kanske vi kan också lära oss igen. Under alla de här tidigare decennierna som jag har talat om hände det också mycket teoretiskt. Man hittade på nya saker. Jag är säker på att vi kommer att hitta på nya saker nu när det är covid-19. Det är en hemskt jobbig tid, men jag är säker på att vi kommer också att få något ut av det.

"[D]et kan finnas en viss njutning i det att man är bara en platt bild, att man är kanske bara en sak för en stund."

Det är ju så att våra ögon blir trötta hela tiden, och på sätt och vis får våra kroppar vila lite. Jag är inte hela tiden i metron eller i en buss på väg någonstans, utan jag bara öppnar datorn och sitter här och diskuterar, som just nu. Jag känner mig också jätte platt hela tiden. Jag är bara en bild. Traditionellt sett har man alltid brukat tänka att det här kan ju inte vara positivt. Vi borde ju tänka holistiskt. Vi går på yoga och vi gör saker för att känna oss mera holistiska. Men i slutändan vet jag inte riktigt... kanske det inte alltid behöver vara på det sättet. Kanske ibland kan man tänka att det kan finnas en viss njutning i det att man är bara en platt bild, att man är kanske bara en sak för en stund.

Det finns många översättningar av italienska filosofen Mario Perniolas verk på norska och danska men tyvärr inte på svenska tror jag. I 1994 skrev han en intressant bok, Il sex appeal dell'inorganico, alltså det oorganiskas sex appeal. Han tyckte att kulturen mera och mera börjar påverka oss på det sättet att när vi har så mycket saker och bilder, så ibland kanske upplever vi oss bara som bilder och saker, att vi är bara ting ibland. Det är inte alltid så jobbigt som man vill säga. Det är jätte negativt med att objektifiera kvinnor eller hur destruktiv kapitalismen är, men det är också det att vi är inte bara organiska. Jag tänker bara på mig själv, ni kanske tänker på er själva, men de här är mina tänder men de är inte mina tänder. Det är mycket plast här inne. Sen har vi opererats många gånger, jag vet inte vad som har satts in. Det är inte allt organiskt i min kropp. Jag är inte bara en organisk kropp, det finns mycket här inne. Ibland blir man bara använd på ett sätt som om man är ett ting eller objekt. Det är inte alltid negativt. Min dotter klättrar mig ibland som ett klätterträd. Det är jätte positivt. Hon glömmer att det är pappa. Ibland kan det vara jätte jobbigt och sexuellt, men ibland kan det vara intressant att plötsligt någon använder en. Det är ganska intressant. Det kan vara en positiv känsla. Nu var det inte jag, det var bara något som hände och någon använde mig i några sekunder. Det här är en jätte intressant upplevelse. Man spelar fotboll med en grupp och plötsligt spelar man som om man skulle vara en maskin. Man glömmer att man är individuell och maskinen funkar plötsligt bra i några sekunder. Det finns situationer där man kanske inte behöver tänka så holistiskt och individualistiskt. Det kan också vara bra. Vi brukar glömma det här för vi har en viss humanistisk syn på det att vi ska vara holistiska och hela människor, fullt 100 procent.

Det här med covid har varit intressant för att vi verkligen har varit tvungna att vara så mycket bilder. Jag ser mig själv tala nu hela tiden. Jag hade aldrig den här upplevelsen förr. Det finns en bild på mig nu på min ruta och den talar hela tiden och härjar där med händerna och gör saker, och det är intressant. Jag började tänka på det att vi hade redan selfietiden, men det var inte så mycket. Det var typ fem sekunder och för någon som är aktiv kan det gå två timmar och sen tar man en ny selfie. Om man är mindre aktiv så är det kanske en gång i veckan eller månaden eller fyra selfies per år. Det här att vi tittar på oss själva jätte mycket, jag tittar på andras bilder... Har vi kommit till en sådan situation i kulturer att vi är tvungna att acceptera att vi är platta bilder, att alla andra är lite platta bilder? Det här kan vara jobbigt och vi diskuterar det, men det kan också vara lättande. Jag behöver inte alltid vara med hela kroppen någonstans. Vi behöver inte alltid vara hela. Kanske kan man bara vara en platt bild ibland, det kan finnas något positivt i det.

Jag har alltid tyckt mycket om Raimund Hoghes teaterstycken. Han är ofta lite aggressiv mot publiken och det kan vara intressant. Jag kommer ihåg en gång när jag var på Exodos Ljubljana år 2008, det var en grej som hade att göra med Maria Callas, och han talade hela tiden om vad han hade lånat från Pasolini, "throwing the body into fight", man kastar kroppen i kamp. Han tvingade oss att göra det också. Det var en gammal kall fabrik med hårda bänkar som också var jätte kalla, och sen stod han med olika ställningar på scenen och gjorde konstiga grejer och man bara tittade. Det tog jätte mycket tid, det var kanske fyra timmar och man fick en känsla att man kämpar där för att få ihop den här grejen och att lyckas på något sätt. Men det var intressant. Den här dialektiken var intressant och man ville vara där, men det var heavy och man såg att det var heavy för honom också. Vi delade den här kampen med våra kroppar. Det var en fantastisk känsla som jag hade och har ännu.

Men sen när jag tänker på den här Pasolini grejen, så han hade en dikt som Pasolini skrev när han var i New York på 60-talet. När han talade om att kasta kroppen i kamp så menade han att fast man skriver, gör film eller håller på med något så är det så att man kan inte bara skriva teoretiskt, man måste alltid också ha sin kropp med. Han ville säga att för att uppleva någonting på scenen eller uppleva någonting när man skriver så måste man gå igenom det i sitt riktiga liv. Hoghe var sådan att han menade att en kritiker måste ha det. Det räcker inte bara att man tittar och tänker på grejer, utan alla måste kasta sina kroppar i spel på något sätt när de gör saker. Vi hade en kritikerworkshop då i Exodos och han kom med, och han blev arg att det fanns typer som på något sätt var distansierade. Det här tyckte jag att var intressant. Han sa att ni tar inga risker och er kropp är inte med i den här texten. Det tog många år för mig att hitta någon tolkning att vad han riktigt menade, men sist och slutligen har jag börjat tänka på det här att det kanske är en sådan situation som vi har just nu. Det är inte bara det att det är kanske lite jobbigt med de här platta bilderna och känslan att jag är kanske bara ett ting och en bild hela dagen. Hela dagen tittar jag på min bild. Man kan ju ta bilden bort men ofta måste man ha den på. Vi kanske inte riktigt har hittat rätta sättet att sätta våra kroppar i kamp här. Jag är säker på att vi kommer att hitta något sätt att ha kroppen med. Jag är jätte intresserad av det här att varför det ibland känns så lätt att vara med kroppen och varför det ibland inte är lätt, och hur komplicerat det är. Men jag har en känsla att vi håller på att bygga ett nytt sätt att vara med i medierna med våra kroppar.

På 90-talet var det jätte typiskt att man skrev om kroppar och media, och man talade om virtual reality grejer, att man satt med en hjälm någonstans och tittade på bilder. Det talades att det här kommer att hända och sen sitter alla och tittar på bilder och har en hjälm på huvudet och ingen tittar på tv. Det här var på 90-talet, Jaron Lanier och Nicholas Negroponte, det var en våg av medietänkande som var hemskt entusiastiskt och utopiskt på något sätt.

Men sist och slutligen sitter vi här och vi har våra telefoner. Jag har en ganska gammal PC här och det ser inte så trevligt ut, det är lite jobbigt för ögonen. Det här är kanske det som slutligen hände. Ingen började riktigt någonsin använda de här nya mediera så mycket. Det var kanske bara en avantgarde grej med typer som var intresserade av teknologi, och de höll på med hjälmarna och gjorde de här grejerna. Jag vet inte om ni har någonsin suttit med sådan hjälm. Kanske på en utställning. Ingenting hände med det. Men det här hände, och det händer nu. Det finns en liten kris här och en känsla av kris, men jag tycker också att vi kanske har fått vara en ny grej som på något sätt måste nu klara upp. Det känns konstigt att vara med kroppen hela tiden här och presentera grejer, men vi har en känsla att det skulle också kunna vara möjligt fast folk klagar. Om det skulle vara helt omöjligt skulle man kanske inte klaga. Vi kommer kanske att få ihop en ny kulturisk grej. Vi kommer kanske att hitta på ett nytt sätt att kasta oss i kamp och ibland kanske känna oss hela, men också njuta av det att vi är bara bilder. Jag har börjat tänka på det här mera och mera och börjat skriva om Mario Perniola – han dog för några år sedan, han var ganska avantgardistisk och han var med i situationisterna. Det måste ju hända om vi hela tiden har de här bilderna. Det har ju hänt många gånger tidigare. Telefonen var ju jobbig. Det var en typ som skrev att telefonen kommer att förstöra allt. Tv:n skulle förstöra allt. Det känns lite jobbigt i början. Nu tycker vi att det här är dominerande, Skype och Zoom och det att vi hela tiden sitter och chattar. Jag har bara den känslan att vi kommer att njuta av det på något nytt sätt. Jag vet inte riktigt på vilket sätt och jag kastar det bara i luften så här, men kanske ni kommer att hitta på det, jag vet inte.

Några källor

de Lauretis, Teresa (1987), Technologies of Gender: Essays on Theory, Film, and Fiction.

Kant, Immanuel (1764), Beobachtungen über das Gefühl des Schönen und Erhabenen (Om känslan af det sköna och höga).

Mulvey, Laura (1975), Visual Pleasure and Narrative Cinema.

Pasolini, Pier Paolo (1966), Poeta delle ceneri (The Poet of the Ashes). Engelsk översättning av André Naffis-Sahely.

Perniola, Mario (1994), Il sex appeal dell'inorganico.