Melankoli och saimenvikare: Teater 90° på Hangö Teaterträff

Texten är skriven under Kritikbyråns kritikverkstad med Cecilia Djurberg under Hangö Teaterträff 2020. Texten var först publicerad på webbplatsen för Intresseföreningen för finlandssvenska frilanskritiker (IFFF). Resten av texterna hittar du här.

Bild: Samuli Saarinen
"Trots att vi inte befinner oss vid en scen framträder det levande arbetet som en potentialitet."

I en diskussion om teater och teknologi som sänds från Villa Tellina i Hangö inom ramen för Hangö teaterträff, som i år är en ”digital festival”, bestående av föreställningar och diskussioner som sänds främst på Yle Arenan, framför konstnären och filmskaparen Anna-Sofia Nylund att den konstnärliga processen inte nödvändigtvis är så olika mellan digital teater, mediekonst eller videokonst. Det aktualiserar frågan om vad digital teater är. Är programmet på Hangö teaterträff 2020 teater?

Föreställningen Norppa-live av Teater 90° förefaller vara det. Under 20 timmar direktsänder de sin föreställning med bas i en husbil som de kör omkring i på Hangö udd. Korta sekvenser visas även i festivalens huvudsändning. Det går inte att se föreställningen i efterhand. Titeln är stulen från WWF:s direktsändning av saimenvikaren och följer långt samma mönster: ibland händer något intressant, som när havsbruset avbryts av en person som menar att spöken visst finns, ibland händer typ ingenting, som när kameran är riktad mot en personbil i en kvart.

Jag har inte möjlighet att ta del av hela föreställningen utan får nöja mig med några timmar.

Föreställningen är fragmentarisk. Kameran filmar en profil som sitter vid mixerbordet i husbilen och prövar sig fram bland effekterna samtidigt som en närmast existentiell monolog hörs. I en senare lågmäld scen får publiken betrakta vindmöllorna i kvällssolens sken på Sandö på norra sidan av Hangö udd till ackompanjemang av melankolisk pianomusik.

Vad är det som gör att Norppa-live känns som teater? Upplägget förefaller sitta bekvämare kategoriserat som film eller performans. För Bertolt Brecht är den fysiska närvaron av levande kroppar och oförutsägbarheten det som gör teatern till ett centralt laboratorium för att utforska samhälleliga relationer. Det skiljer teatern från andra konstformer, som filmen.

I Norppa-live är detta inte fallet. Det finns varken en scen eller närvaro av levande kroppar i samma rum som jag befinner mig i när jag stirrar på skärmen där mer eller mindre improviserade Skypesamtal mellan aktörerna som leker med olika ansiktsfilter och ömsom diskuterar, ömsom ”tiger på två språk” som Brecht beskrev finländarna.

Jag föreslår att det som gör Norppa-live till en teaterupplevelse är beskrivningen av verket som ”en del av en lång process som fortsätter in i framtiden, mot en kommande fysisk premiär”. I brechtiansk anda förefaller föreställningen – eller den ”öppna distansrepetitionen” – framvisa dess egen produktivitet som föreställning och understryker att föreställningens fortsättning, den levande kroppens nästa prestation, är öppen.

När Teater 90° beskriver Norppa-live som en lång process, med kommande fysisk premiär, finner vi samma oförutsägbarhet i processen som Brecht tog fasta på. Trots att vi inte befinner oss vid en scen framträder det levande arbetet som en potentialitet. Norppa-live förefaller anknyta till en politisk strid om att förnimma världen på nya vis och om friheten för det levande arbetet.

Norppa-live med teater 90° är en slags öppen distansrepetition där det kanske händer något, kanske inte. Vem vet? Inte teater 90°! Bilar, flykt, varulvar? Eller något helt annat!”

Diskrepansen är påtaglig mellan beskrivningen av föreställningen i programbladet, skriven med hurtigt och ironiskt tonfall, och den seriösa och tankeväckande form flertalet fragment av verket får. Istället för att betrakta denna diskrepans som ett tillkortakommande tror jag att den kan illustrera förskjutningar i konstens villkor som ägt rum under den allra senaste tiden i och med att våra samhällen genomgår genombrott.

Vilken är då Norppa-lives affektiva klang?

Jag föreslår att den är melankolisk. I en scen sitter arbetsgruppen i sin husbil, kameran filmar från framrutan och personerna diskuterar tidigare projekt och vad dessa inneburit för dem, hur det känts, vad de kanske gjort på annat sätt. Det kan liknas vid en solidarisk och kritisk självrannsakan och granskning av makt. De ser tillbaka på strider och föreställningar i det förflutna och tar ansats för nya kamper och konstnärliga praktiker.

Norppa-live tappar udd av att den ankras till att hålla samman festivalen. Den tillskrivs en teknisk funktion då festivalens huvudsändning då och då förflyttas till Norppa-live. Effekten blir lite lik sportsändningar där blickarna med jämna mellanrum riktas till top-5 målen, stämningar från uteserveringar med klirrande ölglas eller liknande inslag när själva matchen inte är igång.

Föreställningen aktualiserar den förbindelsen mellan externa och interna produktionsförhållanden i teater. Genom att artikulera och undersöka dessa kan den konstituera utgångspunkter för att producera nya konstellationer och strukturer som utgår från föreställningens samhälleliga omgivning. Genom att leka och skapa nya sätt att förnimma går det i bästa fall att greppa kapitalets abstrakta maktrelationer och öka förmågan att upplösa dessa. Teater verkar vara en bra metod för att bemöta denna väldiga utmaning.


Text: Valter Sandell

Kolla på Hangö teaterträffs festivalsändning här.