Vi måste tala om konst
Annika Tudeer

En mörk och blåsig kväll 2012 står jag och min kollega på asfaltplanen utanför Södervik och diskuterar upphetsat i samband med ett projekt vi precis börjat på om i vilken riktning världen kommer att gå. Känslan av att vi står vid ett vägskäl är markant. Utvecklingen kan gå åt det ena eller andra hållet. Och det finns inget som vi kan göra för att påverka det hela.

För nio år sedan visste vi inte att coronapandemin och budgetnedskärningar skulle drabba konsten och vetenskapen extra hårt. Vi visste att populismen var på stigande och att det fria fältet inte hade nämnvärda strukturer. Sorglöst tänkte vi att det fixar sig och såg framför oss hur strukturerna för vårt växande performancefält skulle stärkas med tiden, när beslutsfattare, politiker och alla andra skulle inse nödvändigheten av det hela. Bara en tidsfråga. Vad vi inte tänkte på var att strukturer för konst kostar och de är långlivade, vilket betyder att de kommer att fortsätta att kosta och öka i kostnader, vilket i sin tur inte gör det särskilt populärt att stödja nya strukturer och utrymmen för experiment. Istället erbjuds utvecklings-, pilot- och andra tidsbegränsade projekt. Men vi är innovativa och flexibla i branschen och fixar bräckliga stödstrukturer genom tidsbundna bidrag. Hur bräckliga eller egentligen icke-existerande de var insåg vi först under coronatiden. Vi har ingenting att falla tillbaka på, vi är splittrade och dessutom måste vi argumentera för vår existens på kulturfältet. När det vi gör är konst. Inte kultur.

Det här är inte hållbart.

”Varmaan kaiken A ja O olisi vakaa toimintaympäristö”, paljon nähnyt Riitta Kaivosoja OKM:stä toteaa. ”Valtion rahoituksen pitkäjänteisyys ja ennakoitavuus on alalle valtavan tärkeää.” (Vuori 2021)

Precis. Långsiktighet, kontext och utrymmen. De enda som kan garantera det är staten och kommunen. Det enda som kan garantera att staten och kommunen förbättrar istället för försämrar är att vi organiserar oss och kommunicerar med politiker. Då blir vi en politisk kraft med attraktions- och skrämselpotential.

Det enda sättet att få igenom nya strukturer, hus, plattformar är att samla krafterna och aktörerna på fältet så att det syns att vi är många. Vi måste gå via politiker som sedan trycker på tjänstepersonerna inom ministerierna och kommunerna.

Det vill säga vi måste politisera behoven för utövandet av konst och visa att vi är en politisk kraft som ställer upp för varandra och våra organisationer. Solidariskt. För långsiktighet. Tillsammans.

”Valtiorahoitteisten taideinstituutioiden on lakattava pelkäämästä veneen keikuttamista. Yksilötaiteilijoiden tarinat ovat heikkoa edunvalvontaa, vaikka ne keräisivätkin huomiota ja myötätuntoa nykyisessä julkisuudessa”, skriver Pietari Kylmälä i sin kritik av bristen på kulturpolitik och dess följder.

Sant. Vi är usla på att lobba för vår sak. Institutionsteatrarna (VOS) uttrycker inget direkt stöd för hela fältet. De flesta tar främst hand om sina egna och klappar sina närståendes axlar. Överlag är vi konstnärer rädda för att sticka ut. Den stora rädslan att mista stöden i någon slags inbillad hämndspiral. Jag har aldrig sett det hända när någon tydligt och klart sagt ifrån. Tvärtom. Då synliggörs vad som är fel, och en dialog öppnas. Om vi inte säger ifrån gör ingen det och då mister vi säkert våra stöd. Alla. För då FINNS VI INTE. En undermedveten rädsla för straff ligger under mycket av snedvridningarna på vårt fält och syns i att vi inte vågar säga ifrån, vara modiga, ställa upp och kräva. Nu är det dags att glömma det och skrida till handling. Vara tydlig och klar. Kommunicera. Media är vår bästa vän. Politikerna med på sitt vis.

Eftersom vi är orädda i vårt skapande och kräver mod av oss själva och vår publik, måste vi också vara orädda när det kommer till kulturpolitik och att ställa upp för varandra, annat än genom att underteckna ännu en appell. Och när vi tröttnar ställer våra organisationer upp, inte därför att vi har försvarat dem och berättat varför de behövs, utan för att det är så det går till i samhället. Varje yrkeskategori har sina starka intresseorganisationer. Det är inte okej med 25 % nedskärningar i verksamhetsbidragen för dem. Då lamslås de. Jo, Teatercentrum, TINFO, CEFISTO och alla andra, ni är alla lika viktiga som vi konstnärer för fältet, det är gemensamt för oss alla. Inga ekosystem bör förstöras. Vi är alla delar av helheten.

Vad är det för kultur vi lever i om vi inte kan vara solidariska med varandra och artikulera våra behov? Ofta är det så att vad som är bra för mig och min grupp är bra för många andra och när det växer börjar det se helt annat ut än vad man tänkte i början. Som en föreställningsprocess. I processen är vi inte rädda.

Flera av oss har beröringsskräck när det gäller politiker. Jag har det efter att en grinig riksdagsperson i kulturutskottet hånade oss när vi kom för att tala för ESKUS för 10 år sedan. För 10 år sedan. Vi lever i en annan värld idag. Jag hade glömt bort den här incidenten, men när ESKUS nyligen ordnade en träff med politiker inför kommunalvalet kom jag ihåg varför jag undviker att träffa politiker. Nu var det helt annorlunda, politikerna som var där uppträdde som lagspelare och var energiska och intresserade. Känslan av att det går att fixa var stark. Egentligen är det lätt, man samlar en delegation och ber om audiens till stadsfullmäktige, nämnder, borgmästare, riksdagsledamöter, man formulerar sina behov (utrymme som skapar kontext till exempel) och argumenterar för sin sak. Ju större bredd på delegationen desto bättre.

Hittills har vi främst talat med tjänstepersoner och stiftelser men det är dags för oss att bege oss ut på större vatten. En grinig riksdagsledamot från det förgångna kan inte vara ett hinder.

”Toivon myös, että taidekenttä on aktiivinen keksiessään kulttuurin rahoitukselle kulttuurin ja taiteen erityislaatuisuudesta ponnistavia perusteluja jo liiankin tuttujen kansantaloudellisten ja -terveydellisten lisäksi.” (Kylmälä 2021)

Nej. Vi behöver inte ständigt argumentera varför konst, vårt fält, vi behövs. För då medger vi att vår existens kan ifrågasättas och att vi egentligen är onödiga fastän vi är väldigt nödvändiga enligt oss själva. Vi försvinner i argumenten för det långa loppet, helheten, ekosystemet, välmåendet i världen. Det är klart att konst behövs liksom arbeten av vilket slag som helst behövs. Ingen annan bransch använder så mycket energi på att förklara sitt existensberättigande som vi konstnärer. Humaniora som nu utarmas i det tysta borde kanske göra det. Att vara tyst är ingen lösning. Vi ska synas, vara fräcka, självmedvetna. Vi ska inte argumentera för vår existensberättigande, vi ska visa på det genom att vara orädda, modiga och som enad front tala för vår sak.

Vår ursäkt för att fastna i träsket av vånda är att vi är självkritiska till vår natur. Vi tampas med undergångstankar och dålig självkänsla. Vi ifrågasätter ständigt vår egen existens, därför har coronaåret varit jobbigt eftersom vi får styrka genom samspel med andra och i kommunikation med publiken. Men vi har också märkt att det går att hitta andra sätt att bli bekräftade, att vara i samspel med varandra och hitta nya relationer till oss själva och till världen.

Därför är det inte offret lyödä jo lyötyä som vi talar om. Vi är inga offer även om vi är orättvist behandlade. Det har varit väldigt lätt att stänga teatrarna och förbjuda föreställningar eftersom vi är offentligt finansierade. I och med chocken under coronapandemin och nedstängningen av samhället har det blivit tydligt hur litet vi räknas och betyder. Om någon ska ändra på det så är det vi.

Inte genom att ta på oss offrets skrud och bli bittra. Bitterhet är fult, inte särskilt populärt och definitivt inte produktivt. Vem vill vara bittra handlingsförlamade offer? Vårt yrke är att forma världar och förverkliga drömmar, det är vad vi gör. Nu ska vi utvidga praxisen till vårt eget fält och förverkliga visioner tillsammans. Tänk föreställning, en process istället för krångligt liv.

”Myytti yksilöllisestä, prekaarista ja kutsumustyötä tekevästä kulttuurityöläisestä on myös kulttuurityöläisten itsensä piirissä niin rakas, että se vaikeuttaa kollektiivisen kannan ja sitä kautta yhteisen politiikan muodostamista. Suomalainen kulttuuriala – taiteilijat, taidelaitosten henkilöstö, tapahtuma-alan työntekijät – on nyt koronarajoitusten aiheuttamassa ahdingossa saanut karvaasti kokea mitä tarkoittaa kun politiikasta puuttuu politiikka.” (Kylmälä 2021)

Ändå är jag inte helt säker på att 40 miljoner euros nedskärningar går att stoppa. Men vi måste försöka och kämpa emot. Jag är säker på att den flagranta bristen på utrymmen och långsiktiga sammanhang för det fria fältet går att fixa. När vi kommunicerar och artikulerar, för dialoger med politiker, finansiärer, beslutsfattare. Organiserar oss. Tillsammans.

De goda nyheterna och förhoppningarna har duggat tätt under den sista tiden. Pois poteroista fick igenom samarbetet med Helsingfors Stadsteater, Mad House har medvind på flera håll (fast fortfarande utan utrymmen). Hangö Teaterträff är det si och så med. För att det ska vara en livskraftig festival behöver finansieringen fördubblas och det är knappast möjligt. Men då gör man mindre för det man har och skapar projekt och nätverk som stöder verksamheten. Informationscentrernas och organisationernas finansiella utarmning måste stoppas.

– Liikkuessani kentällä olen järkyttyneenä havainnut, minkälaisessa asemassa taiteilijat todellisuudessa ovat ja kuinka pienin avustuksin monet taideyhteisöt kituuttavat. Näen selkeästi, kuinka paljon suurempaa potentiaalia taiteen kentällä järkevästi rahoitettuna olisi.

Tuovisella on työssään selkeä missio, mutta kyllä hän välillä miettii, lyökö päätään seinään, onko hänen työnsä epätoivoista taistelua tuulimyllyjä vastaan.

– Erityisesti korpeaa se, ettei taidekentän yhteistä ääntä oikein löydy. On masentavaa, ettei hahmoteta kokonaisuuksia, olipa sitten kysymys taiteen rahoituksesta tai muista kentän pulmista. (Toijonen 2021, intervju med Paula Tuovinen.)

Vem är detta vi som ska samlas och kämpa? Det är vi alla. Vi alla som har litet tid och flera järn i elden. Nu ett varningens ord. Konstnärer är energiska, men plötsligt ger vi oss iväg på ett residens, dyker in i en djupgående process, turnerar, uppträder, undervisar, är utmattade, faller från radarn. Det är därför vi alla behövs. För att stödja varandra när den andra inte orkar. Efter i år när fjällen har fallit från våra ögon är slutsatsen att vi bara har oss själva. Vi sitter på en enorm radikal kraft. Vi vet allt om energi, vikten av känslighet, processer, och har kunskap att förverkliga visioner. Tillsammans. Solidariska. Modiga. Orädda.


Annika Tudeer är konstnärlig ledare för performancegruppen Oblivia och ordförande för Hangö Teaterträffs styrelse.

Vi måste tala om konst är en del av serien Budskap från det fria fältet som består av porösa, sammanflätade texter. Serien behandlar fria fältets realiteter och försöker därigenom öppna fältets problem och kanske även föreslå några svar.

Källor:

Kylmälä, Pietari (2021), Kulttuuripolitiikka ei kiinnosta, koska se on tylsä. Kritiikki näkyy! 19.5.2021.

Toijonen, Siskotuulikki (2021), Taiteen rahoituksen kokonaiskuva pahasti retuperällä. Kritiikin uutiset, 22.5.2021. Intervju med Paula Tuovinen.

Vuori, Suna (2021), Mitta täynnä rajoituksia. Helsingin Sanomat 22.5.2021.

MITTA ON TÄYSI – KULTTUURI- JA TAPAHTUMA-ALAN MIELENILMAUS 3.6 kl. 12-14 framför Riksdagshuset